kingpin

Jag trodde jag var ensam om att uppleva detta fenomen, men när jag läste Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna sattes saken i ett nytt ljus. Varför är majoriteten av de anställda på Åhléns såna jävla kärringar!? Ett av mina mest traumatiska barndomsminnen var när jag skulle köpa en sjal till mormor i julklapp, jag var väl kanske 7-8 år och stod där i kön till kassan. Väl framme tittar jag upp mot kassörskan som sneglar mot mig och vinkar förbi den bakom mig. Jag står kvar där medan hon vinkar förbi vuxen efter vuxen medan tårarna sakta börjar rulla över kinderna på mig. Vad var det för jävla människa, jag hoppas hon blev påkörd av en buss! jag hoppas också att hon överlevde men inte fick någon hjälp. Jag hoppas karma för evigt tar henne så hårt i röven att hon piratstaplar fram genom vardagen.

Aldrig att man får ett jävla leende på Åhléns, aldrig att en endaste Åhlénsanställd agerat proffessionellt och trevligt emot en. Det är ett jävla under får mig att det jävla skitföretaget finns kvar. Jag har nog aldrig stött på en människa som inte delar min uppfattning om Åhlénsperosnalen. givetvis finns det undantag men av alla Åhléns jag besökt landet runt så går nog dessa att räkna på en hand.

Har någon någon gång blivit fantastiskt bemött på ett Åhléns?

Jag vet att det ligger press på en i ett serviceyrke och att man inte kan vara på topp jämt. men någon enstaka gång kan det väl för fan glimma till i alla fall...eller?


Fast nu är jag mest bitter!

Det får bli en ordentligt promenad med Pixie för att rensa huvudet lite. gilalr att mina föreläsningar börjar 13:15 i alla fall. något bra med kursen!

/kingpin